Har ni spanat in mina vita sneakers? Skinande rena, skrubbade, putsade, tvättade i tvättmaskin, de blänker verkligen. Men visst ser man att det finns en del färg kvar, fläckar från slummens röda jord som aldrig går att skrubba bort.
Minnen som påminner en om hur bra man har det, men också en påminnelse om att man får vara med och skapa skillnad.
Måns Zelmerlöw: Lyckan i att ge tillbaka
När jag var barn åkte jag med min familj till afrikanska länder på vart och annat skollov. Pappa var läkare och ville att vi barn skulle se alla sidor av världen, långt utanför vår gata i Lund. Mitt starkaste minne är att jag brukade ta med med pennor och ge till barnen jag träffade, de tog alltid slut.
Ju fler resor det blev desto mer byttes känslan från att jag egentligen ville vara kvar hemma och leka med mina vänner, till att jag ville ta med mig fler pennor. Någonting inom mig hade väckts till liv under de här resorna som jag bär med mig än idag – Måns
Jonas Björkman: Att bidra är en ära
Som tennisspelare åker du varje vecka till nya platser och du möter olika projekt i varje ny tävlingsstad för att hjälpa lokalt. Det är förstås en ynnest att kunna bidra, men när du inte har någon aning sen om vad pengarna används till flyger du ändå hem utan tillfredställelse.
När min gode vän Måns frågade om jag ville vara med och starta en stiftelse för att samla in pengar via ett tennis- och musikevent, var det ett enkelt val att säga ja. Här skulle ju både han och jag få ansvara med våra namn. En garanti för att pengarna användes på rätt sätt. – Jonas
Utbildning för de fattigaste
Under åren har vi kunnat genomföra många projekt. I Sydafrika, Uganda, Etiopien och Kenya, allt med fokus på att skapa möjligheter till utbildning för de allra fattigaste ungdomarna. Nu står vi inför en av våra största utmaningar, hur stort ska vi egentligen våga drömma?
Vi har nu mer än 300 elever på vår gymnasieskola Kenswed Academy i Kenya, 108 elever har fullgjort utbildningen och är nu antingen på Universitet, på yrkesutbildning eller har någon form av arbete. För att denna skola ska kunna bli det föredöme som vi så innerligt önskar, måste vi följa eleverna även när de slutat på skolan, men också se till att deras mest basal behov tillgodoses under själva utbildningstiden.
”Vi fick borra 300 (!) meter för att hitta drickbart vatten enligt svensk standard”
Redan från början bestämdes att vi skulle servera skolmat till eleverna, någonting som för en svensk är självklart. Men vi kunde inte nöja oss där, det fanns ju inget rent vatten att tillgå. Vi fick borra 300 (!) meter för att hitta drickbart vatten enligt svensk standard. Varför ska ungdomarna vi försöker hjälpa behöva nöja sig med sämre kvalitet än vi?
Trygghet är viktigt – även när det gäller utbildning
Ska du kunna ta till dig av det du lär, oavsett var du befinner dig, så behöver du känna trygghet. Idag bor 53 tidigare hemlösa flickor på vårt internat och 12 pojkar. Ungdomar som börjat på skolan trots att de inte haft någonting. Enbart drömmen att en utbildning ska vara möjligheten till förändring. Vi ska i år bygga en våning till, för behovet är enormt. För dessa ungdomar – och för alla andra som behöver – bygger vi även en klinik. Ingen ska behöva oroa sig för att bli sjuk och avsaknaden av småpengar ska inte krossa ens framtidsdrömmar.
Det är svårt att sluta vilja vara med och förändra när man väl börjat. Och varför ska man sluta? Så länge man känner att det man kan bistå med faktiskt gör skillnad på riktigt. Då kan alla vara med och bidra oavsett. Märkena på våra vita sneakers finns ju kvar ändå.
